Frågor och svar om bastabinne:

Det är Kersti Ingeborn som svarar på frågorna. Har du fler frågor, mejla info@bastabinne.se

FRÅGA: Det verkar vara ett jättekrångligt sätt att göra kassar, att hugga ner granar och koka. Varför ska den konsten leva vidare?

SVAR: Människan har alltid fixat till det man behöver. På stenåldern fanns inget annat material att använda än det som finns i naturen. När man ska bära är det smart att ha något att bära i. Då hittar man på något som funkar. Rep hade man gjort tidigare och sen började man knyta maskor till olika föremål t ex fisknät. Det är viktigt att hålla ett så gammalt hantverk vid liv. Det är vi skyldiga de som kommer efter oss. I Ödenäs har bastabinnet aldrig varit utdött. Här kom man på att tillverka och sälja kassar och dörrmattor och det blev en stor exportartikel både i Sverige och ut över världen. Ett uråldrigt hantverk i kombination med försörjning och handel gör det otroligt värdefullt att Centrum för bastabinne nu finns som visar både hantverket och människorna bakom.

FRÅGA: Barnen var också tvungna att hålla på med bastabinne. Barnarbete, alltså. Det är väl inte bra?

SVAR: För att få mat var alla i familjen tvungna att hjälpa till, även barnen. Det var säkert inte roligt vare sig för föräldrarna eller för barnen, men det fanns inget alternativ. Man var tvungen.

FRÅGA: Var de där kassarna verkligen bra att bära sill i? Ramlade inte små sillar ut genom hålen?

SVAR: Sillakassen är ett fiskeredskap. Man fångade sill med den. Om det var småsill var det bara bra att de inte kom med. Och vattnet rann ju ut.

FRÅGA: Varför en kasse? Varför använde de inte fiskespö?

SVAR: I olika perioder ”gick silla te” längs Bohuskusten. Man bara öste upp sill och då var kassen suverän. Sillen saltades och det var den främsta födan tillsammans med potatis långt in på 1900-talet. Mycket sill gick också åt i trankokerierna, som låg utefter kusten och där tillverkades tran (en sorts olja) av sill.

FRÅGA: Luktade inte sillakassarna hemskt illa efter ett tag?

SVAR: Det gjorde de säkert. Men de var ju också lätta att skölja av i vattnet. Slit och släng, blev de för äckliga slängde man de säkert bara. Vem sparar en plastkasse idag?

FRÅGA: Mulakassen då? På vems mule satt den? Och varför? Var det en munkorg för ilskna hästar? Eller en matpåse? Fast havre kan de ju inte ha haft i?

SVAR: Mulakassen hade man till hästar och oxar. Dels var det lite matsäck för hästen men också ett hinder för att den skulle stanna och äta av sånt som den inte fick.

FRÅGA: Hur länge håller en sillakass?

SVAR: Ingen aning. Idag håller den säkert mycket längre än förr. Det finns nog ingen som använder sillakassen till att fiska med. Det är ofta ”öronen” som går sönder först.

FRÅGA: Hur lång tid tog det att binda en kass? Och hur mycket fick de betalt för den?

SVAR: Om man började innan solen gått upp på morgonen och höll på till sena kvällen och basten var färdiga att använda då fanns det några gamla kvinnor som kunde binna ett helt dussin den dagen. Men då kunde man inte bry sig om hur det blev. För det mesta fick man inte betalt i pengar. Man lämnade kassarna i affären och fick i stället sill, socker, salt, kaffe, mjöl, jäst och annat som man kunde laga mat av.

FRÅGA: Får man inte ont i handen av att bära omkring på en sillakass?

SVAR: Inte av att bära en sillakass. Då fick man mera ont i händerna av att binna.

FRÅGA: Finns det ingen annanstans i världen folk har gjort kassar av granar?

SVAR: Kanske inte av gran, eftersom det inte växer överallt. Men man har använt andra material, det som finns där de människorna bor. Och knutit liknande öglor.

FRÅGA: Hur gammalt är det? Fanns det bastabinne på stenåldern?

SVAR: Ja, det fanns bastabinne på stenåldern. Vi brukar säga att bastabinnet har rötter i forntiden.

FRÅGA: Var fick ni tag på alla gamla bastprylar och foton till museet?

SVAR: Vi hade mycket själva hemma. Hembygdsföreningen hade också en del. Och foton kan man hitta på museer och i olika arkiv om man letar mycket och länge och har tur. Det är ganska svårt att hitta både föremål och foton eftersom det var så vanligt med bastabinne här i Ödenäs. Vardagsföremål som man använder mycket - det sparar vi inte på idag heller. Och vid de största sillperioderna var kameran inte uppfunnen än.

FRÅGA: Om jag hittar en gammal bastkasse på mormors vind - kan jag sälja den och bli rik då?

SVAR: Nej. Om man har tur kan man i stället hitta alldeles för billiga bastabinneföremål på loppis.

FRÅGA: Om jag vill lära mig bastabinne, måste jag köpa en egen granskog då? Eller kan jag köpa en säck ved på macken och koka?

SVAR: Näe, det går inte. Det är inte vilken gran som helst som funkar. Den måste vara gammal med mycket täta årsringar, ha vuxit rakt och vara cirkelrund, ingen tjur.

FRÅGA: Tjur? I en gran?

SVAR: Det är som en förhårdnad i träet där trädet inte vuxit riktigt, gärna lite rödaktigt. Det är ett jättegammalt fornnordiskt ord som ödenäsbor fortfarande använder.

FRÅGA: Hur kom ni på att göra ett museum? Hur lång tid tog det?

SVAR: Bastabinnet är så viktigt för Ödenäs och har en mycket stor plats i bygdens historia och för människorna som bodde här och deras möjlighet till att få mat för dagen. Hembygdsföreningen har som ett av sina mål att bevara bastabinnet. Det har vi gjort med kurser och med Hemslöjd i Byn. På 80-talet hade vi samarbete med skolan i många år. Då hade barnen bastabinne på schemat. Många av de gamla som höll på mycket med bastabinne lever inte längre och det är inte många som gör något idag. Vad skulle vi göra? Jag fick en förfrågan från hembygdsföreningens styrelse om jag kunde göra en utställning nästan som ett museum. Jag skrev en ansökan med en projektbeskrivning till Stiftelsen framtidens kultur och vår ansökan beviljades. Tack vare det kunde vi jobba med att bygga upp vårt museum över bastabinnet och bastabinnarna under hela år 2005. Nu skall det bli spännande att följa utvecklingen av vårt Centrum för bastabinne.

FRÅGA: Hur lärde du dig bastabinne? Hur lång tid tog det?

SVAR: Jag var med på bastabinne i Lagårn och lärde mig hur man gör men jag kan inte säga att jag kan. Då måste man träna mycket mera. När jag var liten hade jag inte en aning om att min pappa var en av de där barnen som varit tvungen att hjälpa till. Sen skrev jag min C-uppsats i etnologi om bastabinnet i Ödenäs. Då samlade jag mycket material och intervjuade många gamla bastabinnare.

FRÅGA: Huset som museet är i kallas Lagårn. Men det är väl ingen lagård?

SVAR: Jo, det är det faktiskt. Den står på den plats där den byggdes, som ladugård till skolläraren. Han bodde i skolan och hade några djur och marken som förskolan och ”prästgården” ligger på idag. Rumsindelningen är som i den gamla skollagårn. Och uppe på vinden hade t o m en av handlarna i byn sitt lager av bastabinne!

FRÅGA: Hur många människor kan bastabinne idag?

SVAR: Det är en hel del som kan men det är inte många som gör. Det är säkert ett hundratal som fortfarande har vuxit upp med bastabinnet. Då menar jag att man har fått hjälpa till och att mamma och/eller pappa har bunnit. Många barn tvingades att hjälpa till. Det var inte roligt och man fick ont i händerna. Man hade inget val - hur skulle man få mat? I Ödenäs fanns inga arbetstillfällen och ställena var för små för att det man odlade skulle kunna räcka till mat och kläder. Ett talesätt i Ödenäs är: ”Kassen har mången fött upp men ingen slagit ihjäl.” Det var ett fattigdomsbevis att man var tvungen att hålla på med binnet. Därför skämdes man. Det var inget man var stolt över. Jag önskar att alla som kan och vet något om bastabinnet och dess historia berättar om hur det var och känner stolthet över sin unika kunskap!

FRÅGA: Vilket är det svåraste med bastabinne?

SVAR: Att hitta material, bastaträ. Skogen sköts så helt annorlunda idag så granar får inte växa långsamt och undertryckt, vilket ger den bästa och för bastdragningen nödvändiga kvaliteten.

FRÅGA: Vilket är lättast?

SVAR: Att sälja bastabinne. Jag tror att efterfrågan är större än tillgången.